Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall

förutfattade meningar: debutroman av ung tjej om ung tjej som mår dåligt och inte har hittat sig själv än. flattema. snygg huvudperson som är lite söt och virrig (pga omslaget), lättsmält men med mycket ångest. självbiografisk i skönlitterär gestaltning.

upplevelser av boken: flattemat stämde ju men inte som jag kanske hade trott vilket känns väldigt skönt. skönt med romaner där flatighet inte ses som ett problem eller ens något att uppmärksamma. något som bara är. som heterosexualitet. fina tillbakablickar till första kyssen med tunga av barndomskärleken michelle, fint att det inte blev en kris mellan dem, fint att bara peka på att det började någonstans utan att dissekera det. det känns skönt att kanske något har hänt, att man inte bara ska behöva vända sig till Lodalen eller Leijonsommar för att få litteratur om lesbisk kärlek.

mycket ångest är det, om en ung tjej som mår dåligt med en ung kvinnlig debutant bakom. Jag har läst ganska mycket av det som recensenterna ett tag benämnde som anorexialitteratur (innan bang mfl. skärpte tonen och gjorde ordet till ett no-no som man bara får förhålla sig till, inte använda) och ofta blir det för mycket för mig. men här funkar det och det känns inte som om författaren har valt att beskriva all denna ångest för att ha något intressant att skriva om. varför Lou beter sig som hon gör får man heller ingen riktig förklaring till vilket är ett stort +. Lou framstår som sympatisk trots hennes brister och självförtroendeproblem vilket på ett sätt är lite tråkigt. hon är liksom för lätt att gilla. det är lite svårt att få ihop att någon med de kvaliteerna skulle ha sådana problem. men det sitter nog mer i min egen hjärna än i boken om jag tänker efter.

Jag tyckte om boken, sträckläste den en natt i Berlin för att jag var tvungen att veta hur den slutade. men det som jag önskar mest är att jag hade läst den när jag var sexton år och mer lik den Lou som beskrivs i boken. det är lite konstigt att den inte sorteras in på hc,u utan som vuxenroman.

och omslaget ja, jag stör mig på det. sjukt mycket. jag vill inte att Lou ska vara sådär docksöt med ruffsigt hår och rosa kjol. jag vill att hon ska se ut som moa-lina croall på insidesfliken, så vill jag att lou ska se ut. med stålblick och inte gulligullig. vem bestämde omslaget? det passar inte, och flera gånger fick jag slå ihop boken för att glo på omslaget för att det störde mig och jag fick inte ihop det. fast kanske ville de locka chicklitt.-läsarna som inte självklart skulle läsa en roman om en flata som flyttar in i ett ockuperat kvinnohus i berlin? eller?