Diamantsvärdet och träsvärdet - Nick Perumov

Fantasy är en jäkligt knepig genre. Samtidigt som folk (inklusive jag själv) räknar det som simpel litteratur så krävs det tydligen alltid mer än 5 böcker för att berätta en historia. Jävligt irriterande när man för en gång skull lyckas komma över något som tangerar intressant. Perumov räknas tydligen som Rysslands största fantasyförfattare och blev känd genom att översätta Sagan om ringen och sen kuppa med att skriva en fjärde del, Mörkrets ring. Diamantsvärdet... är första delen på en serie av åtta (herregud!) som utspelar sig i en värld som på sätt och vis liknar Sagan om ringen-världen, massa mystiska varelser som alver, gnomer osv. har levt där superlänge, människorna kommer och börjar ta över men med den stora skillnaden att här gör dom där mystiska typerna motstånd och människorna förslavar patrasket. Flummigt... Men bra! För att låta fördomsfull så märks det att Perumov är ryss, det är fattigt, grått, alla är deppiga, ett regn sveper då och då över landet och har ihjäl alla som inte har tillräckligt med pengar (känns lite post-apokalyps). I parallella berättelser beskrivs upptakten till ett uppror mellan dels människorna sinsemellan men också med diverse alver, danker (typ trädalver), gnomer m.m.

För första gången sen jag var 14 känns det här med fantasy lite intressant och otöntigt. Det behövdes nog lite ond bråd död för att få upp peppen. Men, varför måste det ta åtta böcker för att berätta den här historien? Så otroligt intressant är nästan ingen historia. Men som sagt, ska man nu läsa fantasy så är det här rätt val, helt fritt från glada barder och frodiga jungfrus.

hoppet - Stefan Casta

Det här är en bok som man egentligen inte behöver läsa, jag har svårt att se någon i något sammanhang känna "shit, jag måste läsa den!" angående denna bok. Såklart har jag då läst den ändå eftersom den faktiskt var en present från min mamma som jag fick när jag hoppade höjd och var tolv år. (den magiska tjejen som räddar jagberättaren genom sin magnetiska dragningskraft hoppar alltså höjd i den här boken.) nåväl, detta är då en ungdomsbok som jag antar riktar sig till pojkar och kanske även unga män. huvudpersonen är en allvarlig och lite strulig kille på femton år som växer upp med sina morföräldrar i en liten stad i Östergötland. till denna stad flyttar då höjdhopperskan, som bland annat genom sina fågelbobröst (det står alltså det i boken!) får honom på våga känna igen och öppna upp sig. mellan start och mål får vi följa jagberättaren Robert genom diverse diskussioner med sig själv, orienteringstävlingar, samtal med en präst och hämdförsök på sin ärkefiende (som inbegriper ett överfall, en porrtidning och en kniv!)

Ibland kan man ju fundera över vad ungdomsböcker egentligen ska vara bra för och det här är ett sånt fall. Inte för att den är direkt usel (det hade varit roligare) utan bara för att den är...tråkig, förutsägbar och meningslös. (och givetvis ska det bakas in lite härlig etik och moral och vi får lära oss att folk från andra länder arbetar hårt och att det inte är fel att vara bög.)

Det som stör mig mest är dock den habila dialogen och hur berättarjagets tankar formuleras. ett exempel:

- har du nånting emot bögar, robert?

- Nej inte så. Men jag tror inte det är meningen att man ska vara det.

-Bög är inget man väljer att vara. Lika litet som man väljer att vara färgad eller handikappad. Man måste acceptera människor som är olika. Det är det som livet går ut på. Att förstå andra. Att se dem och inte bara sina egna behov. Du blandar ihop allting.

- Jag tycker de är äckliga. Jag tror inte Gud gillar dem heller.

- tror du verkligen Gud har tid att bli upprörd över vad vissa killar gör med andra killars arslen? frågar hon med alldeles naturlig röst.

Jag tycker inte att den riktigt håller. undrar lite över om det är ett typiskt 90-talsproblem när det kommer till ungdomsböcker. väldigt dåligt dolda uppläxningar som liksom bäddas in i någon jargong som säkert har intentionerna av att vara på kidsens nivå, uppdaterad, ärlig och allt det där men som mest känns som en pastish på söderslang på 50-talet. vill minnas att det finns samma anslag hos Mats Wahl även om det var längesen jag läste honom nu.

sätter mitt hopp till allt som kommit ut efter att mamma slutade köpa ungdomsböcker till mig, för kidsens skull.

Kafka på stranden - Haruki Murakami

Tydligen ska man ha läst Norwegian woods av Murakami om man är nere med indiescenen, som tur är jag inte det så jag har egentligen ingen aning om vem han är, förutom japan och creddig. Läste igår att han tydligen räknas som den mest intressante surrealisten just nu men det stod i BTJ-häftet (bibliotekstjänsts katalog för inköp till bibliotek osv.) så det kan man inte riktigt lita på.

Jaja, för att komma till saken: Kafka är en ytterst förvirrad och brådmogen 15-åring som rymmer från sitt barndomshem för att komma undan från sin far och samtidigt försöka leta reda på sin mor och syster som lämnade honom vid fyra års ålder. Men märkliga saker är i görningen. Samtidigt skildras den över 60-åriga Nakata som blev av med något under en märklig upplevelse i barndomen och efter det har en del underliga egenskaper. Det börjar som något som skulle kunnas tas för science fiction eller fantasy (vilket jag självklart uppskattade) och övergår i en metaforisk berättelse om livet...
NEJ! Ack och ve, det här kanske funkar för new age/coelho-fans och indiekids som vill veta svaret på livets gåtor men det funkar inte alls för mig, dessutom tror jag inte att dom orkar komma igenom den första hälften av boken. Det finns ett driv i den första delen av boken som är både drömskt och samtidigt övertygande realistiskt som förloras genom boken. Det blir helt enkelt för mycket. Samtidigt måste jag erkänna att det inte är ofta som en bok ger en så obehaglig känsla, jag kändes mig alldels för inblandad i personernas labyrintiska relationer. Så, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Men ingen mer surrealism för mig på ett bra tag.