Ladies av Mara Lee

Åh, egentligen skulle jag krivit när det här när jag hade det färskt i minnet och boken i hand. men eftersom jag var tvungen att läsa de sista sidorna på väg till jobbet (för att där återlämna den, reservationer av andra låntagare är tyvärr det enda som får mig att lämna tillbaka just nu) så blev det inte så. Egentligen hade jag inte behövt läsa ut den eftersom jag tyckte slutet var vedervärdigt och jag väljer att glömma bort det helt. Vad är dealen med att först skriva en bok på typ 300 sidor där man bygger upp karaktärer som har problem, är fula, elaka och mänskliga för att på de tio sista sidorna bara rasera allt arbete man gjort och helt radera förtroendet hos läsaren för att det typ ska bli ett lyckligt slut där karaktärerna hittar lyckan, det sanna och blir en bättre människa. Jag förstår inte. I en Harlekin förstår jag det, där är det en beståndsdel, ett lyckligt slut som kommer så nära slutet som möjligt för att man ska kunna få en chans att ge upp hoppet och då bli överraskad när det faktiskt löser sig och allt det där dåliga bara var missförstånd. Men grejen är ju att man ofta väljer bort Harlekin för att man vill ha något annat, något ickeförutbestämt, något ickeromantiskt och mer tja, verklighetstroget. och då vill man inte ha det sämsta av den genren, de idiotiska sluten. Och nej, jag orkar inte ens fundera över om det finns en medvetenhet bakom slutet, vilket intellektuellt kapital Mara Lee än har så spelar det ingen roll. det är dåligt för att det är dåligt.

eh, ja, nu blev det visst massor om just det jag tänkte strunta helt i. typiskt. får skriva ner vad jag gillade sen någongång.

bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Bergsprängardottern som exploderade var först ett manus som blev en soloföreställning som blev en roman. Jag såg föreställningen för kanske två år sedan när den var på besök i Göteborg och jag tyckte mycket om den. Den var vidrig, fördjävlig och alldeles underbar. Det var också i den som jag för första gången stötte på den kritik av Hassela som är rätt massiv från feministiskt håll, det var ett behövligt uppvaknande och jag tror att Kauppi har gjort mycket för att den kritiken ska komma fram. (läs också Lotta Thell som beskriver liknande på ett mycket bra sätt i Bara en tanke) Föreställningen gör sig påmind nu är jag läste romanen som kom ut i våras, hennes frasering hörs när jag läser texten och det gör kanske att talspråket som används inte blir så irriterande, jag hör ju rösten i huvudet samtidigt. Själva handlingen kretsar kring Lena (hon byter senare till Lo) Kauppis uppväxt med en supande far, hennes bulimi och tilltagande drogmissbruk, frisörskola i London, mer knark, mer bulimi, Hasellakollektiv i Norrland och tillslut någon form av försoning. Och det är såklart helt vidrigt men bra. Jag gillar särskilt att hon utan att överdriva förklarar sin roll som både slav under ett missbruk och hennes vilja att bli fri från det, att hon både vill sluta banta och måste banta för att hon ju inte kan va tjock. att hon ska sluta knarka men måste se till att hon är smal först. den där klarsynen och den totala blindheten.

trots att jag gillar boken var den svår att ta sig in i, vet inte om jag var ouppmärksam eller om det beror på boken men jag fastnade först i slutet. Den är lång också och på sätt och vis var föreställningens nerbantade form kanske bättre även om jag gillar text bättre än teater. den blev på ett sätt mer precis, det var lättare att ta till sig. samtidigt ger bokens längd en känsla av hur djävla tradigt det är att knarka, banta, stjäla, försöka blir frisk, knarka, banta, stjäla och försöka bli frisk. att det förmodligen finns en seg vardag i det också. även om den går i 180.

Jag har för mig att föreställningen har turnerat runt på lite skolor och det är isåfall hur bra som helst för det är så här det borde tas upp, levande och utan pekpinnar. för det är klart att det är roligt att knarka också och att man kan ha helt logiska anledningar (amfetaminet gör mig smal, jag kan ju inte va tjock). att det kanske itne börjar i en knarkarkvart för alla vilket var vad vi fick se i nian när vi hade droginformation. ("och här har de bajsat på madrassen, så blir man av knark!")

Boken är förresten klassificerad som roman vilket är lite konstigt, Maja Lundgrens Myggor och tigrar är ju klassad som biografi. på sätt och vis skulle kanske boken nå ut mer om den blev klassad som biografi?