Ladies av Mara Lee

Åh, egentligen skulle jag krivit när det här när jag hade det färskt i minnet och boken i hand. men eftersom jag var tvungen att läsa de sista sidorna på väg till jobbet (för att där återlämna den, reservationer av andra låntagare är tyvärr det enda som får mig att lämna tillbaka just nu) så blev det inte så. Egentligen hade jag inte behövt läsa ut den eftersom jag tyckte slutet var vedervärdigt och jag väljer att glömma bort det helt. Vad är dealen med att först skriva en bok på typ 300 sidor där man bygger upp karaktärer som har problem, är fula, elaka och mänskliga för att på de tio sista sidorna bara rasera allt arbete man gjort och helt radera förtroendet hos läsaren för att det typ ska bli ett lyckligt slut där karaktärerna hittar lyckan, det sanna och blir en bättre människa. Jag förstår inte. I en Harlekin förstår jag det, där är det en beståndsdel, ett lyckligt slut som kommer så nära slutet som möjligt för att man ska kunna få en chans att ge upp hoppet och då bli överraskad när det faktiskt löser sig och allt det där dåliga bara var missförstånd. Men grejen är ju att man ofta väljer bort Harlekin för att man vill ha något annat, något ickeförutbestämt, något ickeromantiskt och mer tja, verklighetstroget. och då vill man inte ha det sämsta av den genren, de idiotiska sluten. Och nej, jag orkar inte ens fundera över om det finns en medvetenhet bakom slutet, vilket intellektuellt kapital Mara Lee än har så spelar det ingen roll. det är dåligt för att det är dåligt.

eh, ja, nu blev det visst massor om just det jag tänkte strunta helt i. typiskt. får skriva ner vad jag gillade sen någongång.

bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Bergsprängardottern som exploderade var först ett manus som blev en soloföreställning som blev en roman. Jag såg föreställningen för kanske två år sedan när den var på besök i Göteborg och jag tyckte mycket om den. Den var vidrig, fördjävlig och alldeles underbar. Det var också i den som jag för första gången stötte på den kritik av Hassela som är rätt massiv från feministiskt håll, det var ett behövligt uppvaknande och jag tror att Kauppi har gjort mycket för att den kritiken ska komma fram. (läs också Lotta Thell som beskriver liknande på ett mycket bra sätt i Bara en tanke) Föreställningen gör sig påmind nu är jag läste romanen som kom ut i våras, hennes frasering hörs när jag läser texten och det gör kanske att talspråket som används inte blir så irriterande, jag hör ju rösten i huvudet samtidigt. Själva handlingen kretsar kring Lena (hon byter senare till Lo) Kauppis uppväxt med en supande far, hennes bulimi och tilltagande drogmissbruk, frisörskola i London, mer knark, mer bulimi, Hasellakollektiv i Norrland och tillslut någon form av försoning. Och det är såklart helt vidrigt men bra. Jag gillar särskilt att hon utan att överdriva förklarar sin roll som både slav under ett missbruk och hennes vilja att bli fri från det, att hon både vill sluta banta och måste banta för att hon ju inte kan va tjock. att hon ska sluta knarka men måste se till att hon är smal först. den där klarsynen och den totala blindheten.

trots att jag gillar boken var den svår att ta sig in i, vet inte om jag var ouppmärksam eller om det beror på boken men jag fastnade först i slutet. Den är lång också och på sätt och vis var föreställningens nerbantade form kanske bättre även om jag gillar text bättre än teater. den blev på ett sätt mer precis, det var lättare att ta till sig. samtidigt ger bokens längd en känsla av hur djävla tradigt det är att knarka, banta, stjäla, försöka blir frisk, knarka, banta, stjäla och försöka bli frisk. att det förmodligen finns en seg vardag i det också. även om den går i 180.

Jag har för mig att föreställningen har turnerat runt på lite skolor och det är isåfall hur bra som helst för det är så här det borde tas upp, levande och utan pekpinnar. för det är klart att det är roligt att knarka också och att man kan ha helt logiska anledningar (amfetaminet gör mig smal, jag kan ju inte va tjock). att det kanske itne börjar i en knarkarkvart för alla vilket var vad vi fick se i nian när vi hade droginformation. ("och här har de bajsat på madrassen, så blir man av knark!")

Boken är förresten klassificerad som roman vilket är lite konstigt, Maja Lundgrens Myggor och tigrar är ju klassad som biografi. på sätt och vis skulle kanske boken nå ut mer om den blev klassad som biografi?

ett litet tips:

Läs inte Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson när du sitter ensam på ett äldreboende tre nätter i rad. speciellt inte när du är otroligt lättskrämd och därför aldrig någonsin läst något går under genrerna "thriller", "spänningsroman", "skräck", "spänning" eller "deckare". det är mycket mycket dumt och ger resultatet att du helst inte vill att alla pensionärer ska sova samtidigt då det innebär att du blir ensam. och den är inte ens utläst än! jag har läst den konstant sedan igår (första natten) och struntat i att sova för att kunna läsa istället och nu ligger den där och jag vill läsa den men jag VÅGAR inte. Gud så dumt. Jag har dessutom bara en annan deckare med mig, den som tydligen subcomdante Marcos har skrivit så en vågar jag ju inte heller läsa. åh.
för övrigt så är Män som hatar kvinnor en av de mest fysiska böcker jag har läst, alltså att jag blir fysisk när jag läser den. alltså att jag vill kräkas. Jag vet inte om det är för att det är en deckare eller om det är just boken. jag återkommer. (typ när jag inte jobbar natt)

Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall

förutfattade meningar: debutroman av ung tjej om ung tjej som mår dåligt och inte har hittat sig själv än. flattema. snygg huvudperson som är lite söt och virrig (pga omslaget), lättsmält men med mycket ångest. självbiografisk i skönlitterär gestaltning.

upplevelser av boken: flattemat stämde ju men inte som jag kanske hade trott vilket känns väldigt skönt. skönt med romaner där flatighet inte ses som ett problem eller ens något att uppmärksamma. något som bara är. som heterosexualitet. fina tillbakablickar till första kyssen med tunga av barndomskärleken michelle, fint att det inte blev en kris mellan dem, fint att bara peka på att det började någonstans utan att dissekera det. det känns skönt att kanske något har hänt, att man inte bara ska behöva vända sig till Lodalen eller Leijonsommar för att få litteratur om lesbisk kärlek.

mycket ångest är det, om en ung tjej som mår dåligt med en ung kvinnlig debutant bakom. Jag har läst ganska mycket av det som recensenterna ett tag benämnde som anorexialitteratur (innan bang mfl. skärpte tonen och gjorde ordet till ett no-no som man bara får förhålla sig till, inte använda) och ofta blir det för mycket för mig. men här funkar det och det känns inte som om författaren har valt att beskriva all denna ångest för att ha något intressant att skriva om. varför Lou beter sig som hon gör får man heller ingen riktig förklaring till vilket är ett stort +. Lou framstår som sympatisk trots hennes brister och självförtroendeproblem vilket på ett sätt är lite tråkigt. hon är liksom för lätt att gilla. det är lite svårt att få ihop att någon med de kvaliteerna skulle ha sådana problem. men det sitter nog mer i min egen hjärna än i boken om jag tänker efter.

Jag tyckte om boken, sträckläste den en natt i Berlin för att jag var tvungen att veta hur den slutade. men det som jag önskar mest är att jag hade läst den när jag var sexton år och mer lik den Lou som beskrivs i boken. det är lite konstigt att den inte sorteras in på hc,u utan som vuxenroman.

och omslaget ja, jag stör mig på det. sjukt mycket. jag vill inte att Lou ska vara sådär docksöt med ruffsigt hår och rosa kjol. jag vill att hon ska se ut som moa-lina croall på insidesfliken, så vill jag att lou ska se ut. med stålblick och inte gulligullig. vem bestämde omslaget? det passar inte, och flera gånger fick jag slå ihop boken för att glo på omslaget för att det störde mig och jag fick inte ihop det. fast kanske ville de locka chicklitt.-läsarna som inte självklart skulle läsa en roman om en flata som flyttar in i ett ockuperat kvinnohus i berlin? eller?

Linas kvällsbok av Emma Hamberg

Bok som ofta lånas ut på biblioteket jag hänger på (det skulle kallas praktik ifall inte nya regeringen hade tagit bort detta begrepp) (bittert skratt), boken kom före filmatiseringen (boken kom 2003) men verkar ha relanserats när filmen gick upp på bio. så alltså har jag bilder från trailern i huvudet när jag läser boken, det funkar hyffsat, inget som direkt stör förutom den där titanicreferensen som på något sätt inte passar in i boken. (där den inte heller förekommer)

Siska sa att jag skulle störa mig på sättet att skildra klass (efter att ha sett filmen) och till en början tyckte jag att hon var lite väl gnällig för sååå farligt var det väl inte. men sen insåg jag att det var det visst. eller mest så himla onödigt på en annars helt okej bok. att Linas hjärta bultar för den spännande och bohemiska Ivan som bor på en husbåt och som är allt hon själv inte är, är samma uppställning som Moodysson använde i Fucking Åmål (där Elin tillslut valde den depressiva men intellektuella övre medelklasstjejen Agnes istället för fordonskillen Johan) och i sig är det väl inget fel på att en tjej från lägremedelklass/underklass skildras med en vilja att bli ihop uppåt men där Moodysson skildrar killen Elin lämnar efter sig (johan, han som står och böjer kepsen rätt till gyllene tider) på ett hårt men ändå ömt sätt så gör Hamberg inte samma sak med killen Lina lämnar efter sig (Danne, han som kommer i Lina utan kondom och sen kallar henne hora för att hon dumpar honom) Han är ett stolpskott på alla sätt och det ska inte finnas några funderingar hos läsaren vem man ska heja på, vem som är bäst. det är såklart bohemiske ivar med de drömmande ögonen. och det är sorgligt och inte så konstigt att icke bohemiska pojkar som hellre spelar hockey än cello även spelar hockey hellre än läser böcker. för vad fan skulle de få för det? De skulle få en svartvit och stereotyp bild av sig själva kastade tillbaka till dem. varför är Danne tvungen att ha alla dåliga drag som man hävdar att underklassens pojkar har? han liksom BARA snusar, spyr, kallar Lina för hora, är bara intresserad av sex, har ett rum som luktar hockey och kan inte prata om något annat än just sex, hockey och snus. Det finns inget försonande och det är tråkigt. att han bara får vara en motsats, ett minus så att Ivan kan få vara ett +.

förutom denna gigantiska invändning så gillade jag boken och jag hade glömt hur mycket ångest högstadiet kunde vara, hur mycket sida upp och sida ner med skit, skit skit. det var väldigt bra att bli påmind om och jag tyckte att Hamberg fångade den där hopplösheten, liv och död-känslan som åtmisntone hos mig var överhängande.

så visst, jag tror att ungdomar tycker det är en bra bok och det är det ju, också.

Myrdal, my man.

Jag vet inte riktigt när Jan Myrdal blev någon som jag aktivt refererade till och tänkte på, det känns som om jag gått bredvid Myrdal i hela mitt liv, med en självklarhet. Jag gillar Jan Myrdal, en skräckblandad förtjusning väcks i mig när jag läser meningar som

"I oktober år 1933 bor vi på Kungsholmsstrand. Jag sitter i fönstret och ser ut mot Karlberg. En bogserbåt drar ett släp pråmar genom kanalen. Himlen är grå.Mary säger

- De kanske seglar till den varma södern.

- Visst säger jag, och om de seglar tillräckligt länge måste de sedan fortsätta mot den varma norden.

- prata inte dumheter, säger hon.

Jag upprepade sedan detta försök med många vuxna och fann att de flesta aldrig satt sig in i att jorden är rund!"

Det är ju fantastiskt! Myrdal är som en förläst och lillgammal trettonåring som fnyser över hur korkad världen är som inte förstår hans briljanta självklarheter! Myrdals böcker består av sådana historier som jag numera skäms för att ha berättat för folk. Och så kan han inte skriva skönlitterärt! precis som jag! Jag tror att det jag egentligen hittar hos Myrdal är identifikation. Killen kan inte skriva, lider av storhetsvansinne och sist men inte minst, han är träig som få. Och jag gillar det, att läsa romaner som mest liknar långa förord (eftersom själva handlingen aldrig tar vid därför att Myrdals beskrivningar av den handlingen som komma skall aldrig tar slut).

Så, jag läser Jan Myrdal (En illojal europés bekännelser) igen och det är härligt! Härligt som i att rulla sig i sina sämsta sidor och veta att den mannen inte har gett upp än utan fortsätter fläka ut sitt liv som den värsta sortens bekännelselitteratur. Jag funderar på att börja skriva en sexblogg. i Myrdals anda.

"sömnigheten efter samlag är beskrivlig. Men samlagets erfarenhet är ingen njutning . Njutning är ett falskt ord i sammanhanget.Det är en fysisk njutning att äta när man är hungrig och dricka när man är törstig, att klia sig när det klör och att sträcka på sig när man vaknar på morgonen. Men samlaget är ingen njutning. Det har en annan kvalitet. Något som kan nämnas, mätas men aldrig beskrivas eller jämföras."

Haha! och detta från mannen som verkligen inte väjer för en mustig sexskildring!

Diamantsvärdet och träsvärdet - Nick Perumov

Fantasy är en jäkligt knepig genre. Samtidigt som folk (inklusive jag själv) räknar det som simpel litteratur så krävs det tydligen alltid mer än 5 böcker för att berätta en historia. Jävligt irriterande när man för en gång skull lyckas komma över något som tangerar intressant. Perumov räknas tydligen som Rysslands största fantasyförfattare och blev känd genom att översätta Sagan om ringen och sen kuppa med att skriva en fjärde del, Mörkrets ring. Diamantsvärdet... är första delen på en serie av åtta (herregud!) som utspelar sig i en värld som på sätt och vis liknar Sagan om ringen-världen, massa mystiska varelser som alver, gnomer osv. har levt där superlänge, människorna kommer och börjar ta över men med den stora skillnaden att här gör dom där mystiska typerna motstånd och människorna förslavar patrasket. Flummigt... Men bra! För att låta fördomsfull så märks det att Perumov är ryss, det är fattigt, grått, alla är deppiga, ett regn sveper då och då över landet och har ihjäl alla som inte har tillräckligt med pengar (känns lite post-apokalyps). I parallella berättelser beskrivs upptakten till ett uppror mellan dels människorna sinsemellan men också med diverse alver, danker (typ trädalver), gnomer m.m.

För första gången sen jag var 14 känns det här med fantasy lite intressant och otöntigt. Det behövdes nog lite ond bråd död för att få upp peppen. Men, varför måste det ta åtta böcker för att berätta den här historien? Så otroligt intressant är nästan ingen historia. Men som sagt, ska man nu läsa fantasy så är det här rätt val, helt fritt från glada barder och frodiga jungfrus.

hoppet - Stefan Casta

Det här är en bok som man egentligen inte behöver läsa, jag har svårt att se någon i något sammanhang känna "shit, jag måste läsa den!" angående denna bok. Såklart har jag då läst den ändå eftersom den faktiskt var en present från min mamma som jag fick när jag hoppade höjd och var tolv år. (den magiska tjejen som räddar jagberättaren genom sin magnetiska dragningskraft hoppar alltså höjd i den här boken.) nåväl, detta är då en ungdomsbok som jag antar riktar sig till pojkar och kanske även unga män. huvudpersonen är en allvarlig och lite strulig kille på femton år som växer upp med sina morföräldrar i en liten stad i Östergötland. till denna stad flyttar då höjdhopperskan, som bland annat genom sina fågelbobröst (det står alltså det i boken!) får honom på våga känna igen och öppna upp sig. mellan start och mål får vi följa jagberättaren Robert genom diverse diskussioner med sig själv, orienteringstävlingar, samtal med en präst och hämdförsök på sin ärkefiende (som inbegriper ett överfall, en porrtidning och en kniv!)

Ibland kan man ju fundera över vad ungdomsböcker egentligen ska vara bra för och det här är ett sånt fall. Inte för att den är direkt usel (det hade varit roligare) utan bara för att den är...tråkig, förutsägbar och meningslös. (och givetvis ska det bakas in lite härlig etik och moral och vi får lära oss att folk från andra länder arbetar hårt och att det inte är fel att vara bög.)

Det som stör mig mest är dock den habila dialogen och hur berättarjagets tankar formuleras. ett exempel:

- har du nånting emot bögar, robert?

- Nej inte så. Men jag tror inte det är meningen att man ska vara det.

-Bög är inget man väljer att vara. Lika litet som man väljer att vara färgad eller handikappad. Man måste acceptera människor som är olika. Det är det som livet går ut på. Att förstå andra. Att se dem och inte bara sina egna behov. Du blandar ihop allting.

- Jag tycker de är äckliga. Jag tror inte Gud gillar dem heller.

- tror du verkligen Gud har tid att bli upprörd över vad vissa killar gör med andra killars arslen? frågar hon med alldeles naturlig röst.

Jag tycker inte att den riktigt håller. undrar lite över om det är ett typiskt 90-talsproblem när det kommer till ungdomsböcker. väldigt dåligt dolda uppläxningar som liksom bäddas in i någon jargong som säkert har intentionerna av att vara på kidsens nivå, uppdaterad, ärlig och allt det där men som mest känns som en pastish på söderslang på 50-talet. vill minnas att det finns samma anslag hos Mats Wahl även om det var längesen jag läste honom nu.

sätter mitt hopp till allt som kommit ut efter att mamma slutade köpa ungdomsböcker till mig, för kidsens skull.

Kafka på stranden - Haruki Murakami

Tydligen ska man ha läst Norwegian woods av Murakami om man är nere med indiescenen, som tur är jag inte det så jag har egentligen ingen aning om vem han är, förutom japan och creddig. Läste igår att han tydligen räknas som den mest intressante surrealisten just nu men det stod i BTJ-häftet (bibliotekstjänsts katalog för inköp till bibliotek osv.) så det kan man inte riktigt lita på.

Jaja, för att komma till saken: Kafka är en ytterst förvirrad och brådmogen 15-åring som rymmer från sitt barndomshem för att komma undan från sin far och samtidigt försöka leta reda på sin mor och syster som lämnade honom vid fyra års ålder. Men märkliga saker är i görningen. Samtidigt skildras den över 60-åriga Nakata som blev av med något under en märklig upplevelse i barndomen och efter det har en del underliga egenskaper. Det börjar som något som skulle kunnas tas för science fiction eller fantasy (vilket jag självklart uppskattade) och övergår i en metaforisk berättelse om livet...
NEJ! Ack och ve, det här kanske funkar för new age/coelho-fans och indiekids som vill veta svaret på livets gåtor men det funkar inte alls för mig, dessutom tror jag inte att dom orkar komma igenom den första hälften av boken. Det finns ett driv i den första delen av boken som är både drömskt och samtidigt övertygande realistiskt som förloras genom boken. Det blir helt enkelt för mycket. Samtidigt måste jag erkänna att det inte är ofta som en bok ger en så obehaglig känsla, jag kändes mig alldels för inblandad i personernas labyrintiska relationer. Så, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Men ingen mer surrealism för mig på ett bra tag.