Åh, egentligen skulle jag krivit när det här när jag hade det färskt i minnet och boken i hand. men eftersom jag var tvungen att läsa de sista sidorna på väg till jobbet (för att där återlämna den, reservationer av andra låntagare är tyvärr det enda som får mig att lämna tillbaka just nu) så blev det inte så. Egentligen hade jag inte behövt läsa ut den eftersom jag tyckte slutet var vedervärdigt och jag väljer att glömma bort det helt. Vad är dealen med att först skriva en bok på typ 300 sidor där man bygger upp karaktärer som har problem, är fula, elaka och mänskliga för att på de tio sista sidorna bara rasera allt arbete man gjort och helt radera förtroendet hos läsaren för att det typ ska bli ett lyckligt slut där karaktärerna hittar lyckan, det sanna och blir en bättre människa. Jag förstår inte. I en Harlekin förstår jag det, där är det en beståndsdel, ett lyckligt slut som kommer så nära slutet som möjligt för att man ska kunna få en chans att ge upp hoppet och då bli överraskad när det faktiskt löser sig och allt det där dåliga bara var missförstånd. Men grejen är ju att man ofta väljer bort Harlekin för att man vill ha något annat, något ickeförutbestämt, något ickeromantiskt och mer tja, verklighetstroget. och då vill man inte ha det sämsta av den genren, de idiotiska sluten. Och nej, jag orkar inte ens fundera över om det finns en medvetenhet bakom slutet, vilket intellektuellt kapital Mara Lee än har så spelar det ingen roll. det är dåligt för att det är dåligt.
eh, ja, nu blev det visst massor om just det jag tänkte strunta helt i. typiskt. får skriva ner vad jag gillade sen någongång.
No comments:
Post a Comment