Kafka på stranden - Haruki Murakami

Tydligen ska man ha läst Norwegian woods av Murakami om man är nere med indiescenen, som tur är jag inte det så jag har egentligen ingen aning om vem han är, förutom japan och creddig. Läste igår att han tydligen räknas som den mest intressante surrealisten just nu men det stod i BTJ-häftet (bibliotekstjänsts katalog för inköp till bibliotek osv.) så det kan man inte riktigt lita på.

Jaja, för att komma till saken: Kafka är en ytterst förvirrad och brådmogen 15-åring som rymmer från sitt barndomshem för att komma undan från sin far och samtidigt försöka leta reda på sin mor och syster som lämnade honom vid fyra års ålder. Men märkliga saker är i görningen. Samtidigt skildras den över 60-åriga Nakata som blev av med något under en märklig upplevelse i barndomen och efter det har en del underliga egenskaper. Det börjar som något som skulle kunnas tas för science fiction eller fantasy (vilket jag självklart uppskattade) och övergår i en metaforisk berättelse om livet...
NEJ! Ack och ve, det här kanske funkar för new age/coelho-fans och indiekids som vill veta svaret på livets gåtor men det funkar inte alls för mig, dessutom tror jag inte att dom orkar komma igenom den första hälften av boken. Det finns ett driv i den första delen av boken som är både drömskt och samtidigt övertygande realistiskt som förloras genom boken. Det blir helt enkelt för mycket. Samtidigt måste jag erkänna att det inte är ofta som en bok ger en så obehaglig känsla, jag kändes mig alldels för inblandad i personernas labyrintiska relationer. Så, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Men ingen mer surrealism för mig på ett bra tag.