hoppet - Stefan Casta

Det här är en bok som man egentligen inte behöver läsa, jag har svårt att se någon i något sammanhang känna "shit, jag måste läsa den!" angående denna bok. Såklart har jag då läst den ändå eftersom den faktiskt var en present från min mamma som jag fick när jag hoppade höjd och var tolv år. (den magiska tjejen som räddar jagberättaren genom sin magnetiska dragningskraft hoppar alltså höjd i den här boken.) nåväl, detta är då en ungdomsbok som jag antar riktar sig till pojkar och kanske även unga män. huvudpersonen är en allvarlig och lite strulig kille på femton år som växer upp med sina morföräldrar i en liten stad i Östergötland. till denna stad flyttar då höjdhopperskan, som bland annat genom sina fågelbobröst (det står alltså det i boken!) får honom på våga känna igen och öppna upp sig. mellan start och mål får vi följa jagberättaren Robert genom diverse diskussioner med sig själv, orienteringstävlingar, samtal med en präst och hämdförsök på sin ärkefiende (som inbegriper ett överfall, en porrtidning och en kniv!)

Ibland kan man ju fundera över vad ungdomsböcker egentligen ska vara bra för och det här är ett sånt fall. Inte för att den är direkt usel (det hade varit roligare) utan bara för att den är...tråkig, förutsägbar och meningslös. (och givetvis ska det bakas in lite härlig etik och moral och vi får lära oss att folk från andra länder arbetar hårt och att det inte är fel att vara bög.)

Det som stör mig mest är dock den habila dialogen och hur berättarjagets tankar formuleras. ett exempel:

- har du nånting emot bögar, robert?

- Nej inte så. Men jag tror inte det är meningen att man ska vara det.

-Bög är inget man väljer att vara. Lika litet som man väljer att vara färgad eller handikappad. Man måste acceptera människor som är olika. Det är det som livet går ut på. Att förstå andra. Att se dem och inte bara sina egna behov. Du blandar ihop allting.

- Jag tycker de är äckliga. Jag tror inte Gud gillar dem heller.

- tror du verkligen Gud har tid att bli upprörd över vad vissa killar gör med andra killars arslen? frågar hon med alldeles naturlig röst.

Jag tycker inte att den riktigt håller. undrar lite över om det är ett typiskt 90-talsproblem när det kommer till ungdomsböcker. väldigt dåligt dolda uppläxningar som liksom bäddas in i någon jargong som säkert har intentionerna av att vara på kidsens nivå, uppdaterad, ärlig och allt det där men som mest känns som en pastish på söderslang på 50-talet. vill minnas att det finns samma anslag hos Mats Wahl även om det var längesen jag läste honom nu.

sätter mitt hopp till allt som kommit ut efter att mamma slutade köpa ungdomsböcker till mig, för kidsens skull.